Den sista delen av utmaningen var att det skulle vara en överraskning för Rikard. Han har ju tjatat (snällt) om att han vill att jag ska ha en kampfraudräkt. Och att 100 knektars marsch är JÄTTEHÄFTIGT! vad är det för häftigt med en marsch egentligen? De låter massa. Man kommer inte fram på stan när de håller på. Jävla stohej de där knektarna. Men okej. Han vill ha med mig. Men han ska inte veta att jag ska gå med förrän jag rättar in mig i ledet.
Ifall någon annan bestämmer sig för att överraska sin man på sådant sätt kan jag tipsa om att tvättkorgen är ett YPPERLIGT bra gömställe. Vilken man kollar där? ;)
Underklänningen hade jag redan sen förra sommaren, men den blev isärplockad, sicksackad (så jag vågar tvätta den) och ordentligt tvättad innan jag sydde ihop den på rätt sätt igen. Kilarna blev inte isydda då de hade suttit lite för lågt innan, så nu är den HÖGT slitsad. Spelar inte så stor roll så länge jag inte drar upp kjolarna för mycket, då får jag tänka på att den inte ska synas, vilket det gör på fotot ovan.
Första biten med att fixa toille till överdelen gick märkligt smärtfritt. Jag trodde att det skulle vara något jag ALDRIG skulle lyckas med, men det gjorde jag! Nästan direkt också! Jag har en silvertejpsprovdocka jag mätte på först, dubbelkollade lite på mig själv och klippte ut i gamla lakan som jag sen nålade ihop för att prova. Gjorde några småjusteringar och sen klippte jag ut en omgång till. Klart! Förutom den lilla biten att jag sen valde att förlänga livet med 6cm... men det gjorde jag direkt på tyget när jag skulle klippa ut det. Allt gick jättesmidigt och bra.
Att klippa ut delarna i kontrasterande färg och få dit dom däremot... det krävdes två försök. Första bitarna, kring den kommande snörningen, kunde jag handsy på insidan. Och förstärkte med IKEAs linne. Men sen... de böjda bitarna runt urringning och nacke. Usch! Nä, det var inte alls så enkelt. Slutade med att jag klippte ut en ny omgång, något större och sydde första sömmen på maskin för att sedan handsy utsidan med vanlig sytråd. En sak kan jag säga er; har man väl vant sig vid vaxad, nästan lite för grov linnetråd som knappt tjorvar med knutar och trassel alls (och gör den, så vaxar man den igen) så är sytråd ett modernt helvete. Usch! Med andra ord: Nästa gång ska jag försöka sy en dold söm och sy fast på insidan sen. Svårt att förklara utan bilder dock...
Kjolen var rätt lätt, när det väl kom till den. Jag hade fått måtten "2 ggr kjollängd" men där tänkte ju inte jag riktigt efter, så det blev 2ggr tygbredd istället. Två bårder i kontrasterande, så en hel del syende, tack o lov allt på maskin. Valde att sy en tygbredd i taget som jag sedan sydde de "lodräta sömmarna" på, för att få ihop till en kjol. Valde även att sy fållen innan jag sydde ihop kjolen så jag slapp bråka med hela klänningen efter det. Bestämde mig för att ha kjolens sömmar ihop med sidosömmarna i livet och fick alltså klippa upp för kjolsstängningen mitt i. Mina matematiska formler (rumpmått-midjemått) sade mig 12cm, men vis av erfarenhet så tog jag det i mindre steg. Sicken tur, för det behövdes bara 7! Det blir ju lite annorlunda när man kan åla sig ur något.
Så med nästan 3m kjolsvidd som ska ihop till en midja på 97cm eller vad den nu är, så blev det en hel del veckande. Jag bestämde mig efter lite funderande att göra på det enklaste viset; Nålade fast kjol och liv sidosöm mot sidosöm; mätte ut mitt på rygg på både kjol och liv, mätte upp mitten mellan sidosöm och rygg och nålade ihop allt eftersom. I slutändan gick det väl ca 7cm kjol på 3cm liv, och närmre hundra nålar. Symaskinen klarade tack och lov av de många lagrena linne, men vis av erfarenhet kommer jag att ha större sömsmån nästa gång, då vecken "smitit" på två ställen.
Så. Klänningen sitter ihop. Snörning alltså. Här hade jag ju tänkt mig snörhål, för jag hade inte tänkt så mycket. Sen började jag tänka och insåg att nä, men det har jag ju inte sett. Tack vare den underbart bra gruppen "Vi som syr medeltidskläder" på Facebook så fick jag rätt på det; snörningen sitter på insidan av livet. Jahaaaaaaaa, och så fick folk ta på sig solglasögon för det gick verkligen upp ett stort ljus för mig där haha. Okej. Jaja, men hyskor kunde man också ha då och jag ska ju ha band med hyskor någonstans. Trodde jag ja. Regeln att jag inte får köpa något gäller ju fortfarande så jag letade lite och i Rikards verktygslåda hittade jag koppartråd av grövre modell. Jag letade upp mina smyckestänger och började experimentera. Rätt snabbt kom jag fram till hur jag skulle göra hyskorna och bankade till dom för att de skulle hårdna. Hakarna var kluriga, men de blev också bra i slutändan. Att sy fast dom tog längre tid i slutändan!
 |
| For sale: 1€/pair |
Snöret påtades under tiden vi satt och kollade på film nån gång i början av projektet men snörnäbben införskaffades först under veckan, de vi hade hemma var alldeles för stora, och sattes fast först när vi kommit hem igen. Så i slutändan så betalade jag trots allt en tia för att få klart sista detaljen på klänningen.
Sista delen blev en huvudduk som slängdes ihop kvällen innan vi skulle åka, men mer om den i ett annat inlägg!
Eftersom jag bestämt mig för att hålla projektet hemligt för Rikard så satt jag och sydde och sydde och sydde så mycket jag kunde när han inte var hemma, vilket i slutet blev smått ohållbart. Så hyskorna bankades när han var hemma och jag var ständigt beredd på att slänga den bakom soffan ifall han bestämde sig för att komma in i vardagsrummet och ge mig en puss! Så när Rikards sista jobbdag, dagar innan medeltidsveckan, kom och jag höll panikpyssel hemma hos mig så stressade jag verkligen. Men näe, jag fick skicka den med min flickvän och dagen efter sy det sista hemma hos henne, men undanflykten att hennes klänning gått sönder! För att sedan undvika att han skulle se mig i den innan marschen på onsdagen så skickades klänningen med henne... och jag gick som på fiolsträngar fram tills onsdagen. hade han sett den? Hade han misstänkt något? Jag skickade iväg honom till marschen och försvann själv hem till Alexandra där jag bytte om. Jag tyckte jag gick lååååångsamt, långsamt bort till Söderport, men uppenbarligen var jag för snabb. Inga andra knektar hade hunnit dyka upp, så han fick syn på mig redan där istället för att få syn på mig när jag rättade in mig i ledet bredvid honom sedan. Men hans reaktion gjorde att det varit värt allt extra slit, allt undanskuffande av grejer, allt bankande av hyskor och allt annat. Och marschen... ja, den var underbar. Första året de (vi) var över 100 knektar. 128 eller så till och med! Det var en enormt häftig känsla och jag förstår varför Rikard valde att gå i den, trots trasigt knä.
Så nästa år, då blir det en yllebumla i mörkturkos och krapprött. Så får vi se om denna blir underkjol eller om jag syr en ny underkjol, för jag är fasligt förtjust i den här klänningen - nästan allt jobb sitter på livet dessutom, känns dumt att slänga bort det.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar